Jag är luft, men kan inte andas

Allt är upp och ner,
snurrar och har sig som en jävla pop-express,
hjärnan alltså,
och min verklighetsuppfattning.
Och jag behöver någon, något,
något så litet som en kram,
eller kanske ett "Du duger",
eller varför inte ett "jag bryr mig om dig",
nothing.

För jag känner mig inte hemma,
helst av allt vill jag ligga på mitt rum,
under täcket och bara vara,
inte gråta, inte skratta, inte prata med någon,
oh, sounds very depressed,
Guess so.

Och sista året känns inte alls peppande,
skönt att få slut på det ja,
men jag vill att det ska sluta nu,
pangbomsplash liksom.
fan

Och jag hatar att känna mig ensammast i världen,
att komma hem, sätta sig vid datorn,
kolla de vanliga sidorna och inse att ingen vill något,
inget vettigt,
Och msn dissar jag nästan, ingen som skriver där heller.

Jag funderar på att börja skriva igen,
for real liksom,
men självförtroendet sviker som fan
och jag kan inte någonting.

Det är något som är fel men så känner jag jämt
Jag har damm i mina vener Daterad som ett skämt

Jag behöver något,
någon,