Jag ser hur hon sträcker sina spröda händer
mot mål som aldrig kommer att nås
en strävan efter det onåbara
En suddig kontur av vad som är sant och falskt
en bild som krossar drömmar och bygger illusioner
lika falska som den verklighet hon bär med sig.
Verklighetsförankringen krossas
och hon släpas i marken, gruset
faller på betongen
och hon ångrar sig.

Hon klättrar den höga stegen mot molnen
toppen, verkligheten och sanningen
bort från lögner och ursäkter
till en tid av kärlek och förnöjsamhet
aldrig blir man nöjd
Och hon faller
Ner mot det gröna gräset som brukade smeka hennes bleka tår
som sammet
men skaver mot den tunna huden

De färglösa klotformade som skvalpar fram
som vågor, nedför kullar av röd hud
solbränd och fräknig
smutsig

Och alla känslor får inte plats på samma gång
det blir kullerbyttor som slår knut på sig själva
som garnnystan
och hon väntar på att långa naglar ska komma och klösa
riva bita slita
hon sliter sig lös.
Men faller igen

Och hon sträcker sina spröda händer mot dig

Jag såg honom skymta förbi och jag kände hur hjärtat flämtade till. Snabbt vände jag mig om och hoppades att han missat mig, det hade han.
Jag fortsatte min vandring runt i butiken och helt plötsligt stod han där, mitt framför mig.
Hans stora muskulösa kropp täckte hela den smala gången så att springa därifrån var inget alternativ. Det tog mig ett tag innan jag tittade upp och när jag väl gjorde det möttes jag av ett par små, kisande, blågröna ögon. De utstrålade en känsla jag inte känner igen, kanske sorg, kanske ångest eller kanske tillochmed skuld. Det var längesedan vi sågs, längesedan han försvann ur mitt liv. Han som under tre år varit en stor del av det. Jag kan inte påstå att han lämnade mig, men han försvann ur min verklighet. Nu stod han här igen, 11 år senare och log lite försiktigt. Det syntes på honom att han inte visste vad han skulle säga till mig och ett tag trodde jag nästan att det var han som skulle springa därifrån. Osäkerheten skickade stötar in i mig och jag började skaka. Till slut öppnar han munnen och säger hej. Inte fören i detta ögonblicket ser jag att han har sällskap av två andra. Två personer som antagligen är viktigare för honom än vad jag någonsin varit, lika viktiga som det var tänkt att jag skulle bli. Eller var det detta som var meningen? Att vi efter 11 år skulle stå här, i den trånga gången och utbyta trasiga blickar?
Han frågade mig om körkortet och om skolan, jag svarade artigt och sedan tog orden liksom slut. Under nästan en minut låg tystnaden som en kvav dimma över oss och ingen fick åt sig luft för att säga något. Sedan öppnade vi båda munnarna samtidigt och sa något om att vi måste gå. Vi skiljdes återigen. Han gick hem till sin fru och sina barn och jag gick hem till mig.
Fem minuter, på sin höjd. Och de har inte släppt mitt sinne en enda gång under dagen.
Det var han som skulle vara ersättaren. Hans hem som skulle bli vårat hem. Han som skulle betala min mat och mina kläder men som en dag fann min mamma livlös i sängen. Det var han som istället för att ta hand om mig fick bli omhändertagen, av oss. Mig och mina morföräldrar.
Det var elva år sedan men idag känns det som igår.

Förlåt om jag inte är helt ärlig ibland
men du vet när demoner skriker och
panikattacken är två centimeter från att krossa huvudet
så kan man inte tänka klart.
Och jag behöver dig, det är allt
Och jag saknar dig så att jag går sönder
Förlåt

Sitter hos älskling,
det är freaking awesome liksom!
Längtar inte hem meeen
imorgon drar vi till Lund, trevligt =)

Klockan är 10 över 3 och jag borde verkligen sova
men det är svårt när tankar hoppar runt i hjärnan
och att jag dessutom haft feber och sovit halva dagen gör ju inte saken bättre.
Naej, skärpning.
Har ju i alla fall pluggat idag, gött

sämst blogginlägg men ajg måste trötta ut mig själv