.

Jag ser hur hon sträcker sina spröda händer
mot mål som aldrig kommer att nås
en strävan efter det onåbara
En suddig kontur av vad som är sant och falskt
en bild som krossar drömmar och bygger illusioner
lika falska som den verklighet hon bär med sig.
Verklighetsförankringen krossas
och hon släpas i marken, gruset
faller på betongen
och hon ångrar sig.

Hon klättrar den höga stegen mot molnen
toppen, verkligheten och sanningen
bort från lögner och ursäkter
till en tid av kärlek och förnöjsamhet
aldrig blir man nöjd
Och hon faller
Ner mot det gröna gräset som brukade smeka hennes bleka tår
som sammet
men skaver mot den tunna huden

De färglösa klotformade som skvalpar fram
som vågor, nedför kullar av röd hud
solbränd och fräknig
smutsig

Och alla känslor får inte plats på samma gång
det blir kullerbyttor som slår knut på sig själva
som garnnystan
och hon väntar på att långa naglar ska komma och klösa
riva bita slita
hon sliter sig lös.
Men faller igen

Och hon sträcker sina spröda händer mot dig