Säg mig är det jag?

som skapar rutmönster i huden

som bleknar bland dig

och andra

som tittar på mig hånar spottar

kastar skiten

i ansiktet där tårar strömmar

vårfloder över något som inte finns

en illusion som skapats

av någon annan än Gud

Du leker Gud över mig

och hjärtat och känslorna

som svämmar över

som bildar den där vårfloden som rinner

smutsig

rester

avfall

Det är sånt som rinner ur mig

Tomma ord som blivit över, kvarglömda

i en annan tid där jag var jag

Jag vill ha mig tillbaka

fysiskt psykiskt

Och du förstår dig inte på mig längre

och jag förstår mig inte på dig

Jag är ett

Men inte utan ett annat,

Och just nu blir det bara negativ i min hjärna

I'm going to buy a gun and start a war

If you can tell me something worth fighting for

Och jag kommer alltid på för sent
att jag kanske borde skicka ett sms till dig, till er.
Eller kanske ringa
bara för att fråga hur ni har det
säga att jag saknar er
kanske klämma ur mig ett jag älskar dig
ett litet.
Varför har det blivit så jobbigt för mig?
Dom där orden som ger andningssvårigheter
och vibrerande hjärta
som jag egentligen inte klarar av att säga
fast jag är så nära, hela tiden.

Särskilt med Dig
och Du vet det.
Det känns bra i alla fall.

Denna veckan har varit helt fantastiskt,
solsken gör gott för trötta kroppar.
Peppen fullständigt flödar och jag känner
faktiskt att det varit en otroligt givande vecka.
Jag har tagit ett par svåra beslut (ni vet inte)
och jag har kunnat sprida pepp till dem som bett om det,
känns fint att göra något för andra för en gångs skull
istället för att sitta ensam på rummet och skriva depp.

Jag är inte depp, för helvete
livet är bättre än så.

Idag vill jag bara klaga på folk som klagar,
skärp er.
Woah!

Magen knorrar som om jag inte ätit på flera dagar
ändå så varken vill eller orkar jag inte masa mig ner i köket för att hämta något att äta.
Klockan närmar sig läggdags.
Känner att det kommer att bli alldeles för lite sömn i natt
jag återskapar tankar jag glömt
för ett tag var det borta

Jag vill helst gömma mig själv
glömma mig själv

Låt mig få känna tomrummet
mellan oss
där vi ligger nakna mellan lakan
10 dagar
känna hur vi synkroniserar våra andetag
och en stilla suck
jag vill känna yrsel magont kärlek
och hud
Och jag vill hålla händer
där mil blir till meter, (centi, milli)
faller,
in i dig och ditt stora hjärta som rymmer
elefanter som springer runt i cirklar
som gör mig galen
av förväntan
på framtiden, nya liv
nya människor

Ös mig ner i ett hål av
känslor som liknar dina
och håll oss vid liv
där vägar möts och solens strålar
kastar skuggor
över dig och mig
i din famn
i mina armar,
på gatan

Där fåglar bygger bo,
i min hjärna och i mitt hjärta
du bygger bo bon bostäder
i venerna och artärerna
och vi samlar inte längre damm
Vi är som såpbubblepop som återföds
och vi ler

Skåne är nice, kickass till och med.
På söndag är det dock över för den här gången
och jag känner för att kräkas lite.
Hejdå och sånt blir så jävla sensitive för mig, du vet.

Men jag behöver komma hem också,
mina vänner liksom.
För vänner har jag och jag bygger kretsar,
känns dumt att göra det såhär mot slutet,
att binda sig och fästa sig vid människor.
Fast å andra sidan har jag ju 6 månader kvar att överleva
och jag vet ju faktiskt inte vad framtiden bjuder på.

Det enda jag vet är att jag behöver en plats,
där jag känner att jag tillför någon något.
Känna tillhörighet och enighet med andra människor,
på riktigt.

Inte vara den som är med men som inte passar in,
den som egentligen vill ligga hemma på sängen
och fundera på varför jag är så jävla svår och konstig.
För svår och konstig det är jag, fast det inte syns.
Jag slingrar mig och när jag sitter där ensam
då slår tankarna kullerbyttor och mitt inre exploderar.
Men det är sån jag är.
Förutom när alkohol rusar genom venerna..


Please tell me all your stories.
You can show me your scars

Don't be polite, just be real
I want to know how you feel
I want to find out who you are

Scale the walls outside your soul,
where even the bravest hide