Låt mig gå i bitar
slå något i bitar
skrika för döva öron
för det gör så jävla ont

att jag smäller oss på fingrarna
och sårar båda två
två flugor i en smäll
ett slag
en tanke

Tankar som förstör
rädsla som tar över
att bli lämnad ensam kvar
även i slutet av resan

Jag orkar inga fler nedgångar
måste sikta mot molnen
men jag orkar inte utan dig
ser du det? Förstår du det?

Det gör så jävla ont
du är allt jag har
ändå har jag så mycket
utan dig också

Och jag känner mig bara
otacksam, gnällig
missbelåten, dum
fel och arg

Arg på mig själv för
att jag hela tiden är så jävla naiv
att jag varje dag sitter där
och väntar

Men jag klarar mig inte annars.
Jag behöver någon som behöver mig

Jag tar avstånd, fråg dig, oss.
Det är inte med vilje
inte heller medvetet
men jag vet varför
och det svider.

Du svider som en trasig lins.
Det gör ont att titta på dig
och jag vill plocka upp skärvorna
av en krossad värld
ett krossat universum
som aldrig mer kommer att kallas vårt.

När blev det såhär?
När blev jag så cynisk och avståndstagande?

I lost my head a while ago
But you seem to have done no better
Do you laugh while screaming?

One thing I know for certain
I'm pretty sure
It ain't over
I'm not done

Så jävla konstig känsla det här.
Stress och lugn blandat
(Du gör mig så lugn)
och en massa annat som jag inte orkar känna,
(Kanske inte ska känna)
dumt.
Jag borde nog låta mig känna
känna efter åtminstone.
(Vad jag vill,
vad vill jag?)

I'm having trouble sleeping
You're jumping in my bed
Twisting in my head

I never dare to
Let my feelings free
<3

Jag ser hur hon sträcker sina spröda händer
mot mål som aldrig kommer att nås
en strävan efter det onåbara
En suddig kontur av vad som är sant och falskt
en bild som krossar drömmar och bygger illusioner
lika falska som den verklighet hon bär med sig.
Verklighetsförankringen krossas
och hon släpas i marken, gruset
faller på betongen
och hon ångrar sig.

Hon klättrar den höga stegen mot molnen
toppen, verkligheten och sanningen
bort från lögner och ursäkter
till en tid av kärlek och förnöjsamhet
aldrig blir man nöjd
Och hon faller
Ner mot det gröna gräset som brukade smeka hennes bleka tår
som sammet
men skaver mot den tunna huden

De färglösa klotformade som skvalpar fram
som vågor, nedför kullar av röd hud
solbränd och fräknig
smutsig

Och alla känslor får inte plats på samma gång
det blir kullerbyttor som slår knut på sig själva
som garnnystan
och hon väntar på att långa naglar ska komma och klösa
riva bita slita
hon sliter sig lös.
Men faller igen

Och hon sträcker sina spröda händer mot dig

Jag såg honom skymta förbi och jag kände hur hjärtat flämtade till. Snabbt vände jag mig om och hoppades att han missat mig, det hade han.
Jag fortsatte min vandring runt i butiken och helt plötsligt stod han där, mitt framför mig.
Hans stora muskulösa kropp täckte hela den smala gången så att springa därifrån var inget alternativ. Det tog mig ett tag innan jag tittade upp och när jag väl gjorde det möttes jag av ett par små, kisande, blågröna ögon. De utstrålade en känsla jag inte känner igen, kanske sorg, kanske ångest eller kanske tillochmed skuld. Det var längesedan vi sågs, längesedan han försvann ur mitt liv. Han som under tre år varit en stor del av det. Jag kan inte påstå att han lämnade mig, men han försvann ur min verklighet. Nu stod han här igen, 11 år senare och log lite försiktigt. Det syntes på honom att han inte visste vad han skulle säga till mig och ett tag trodde jag nästan att det var han som skulle springa därifrån. Osäkerheten skickade stötar in i mig och jag började skaka. Till slut öppnar han munnen och säger hej. Inte fören i detta ögonblicket ser jag att han har sällskap av två andra. Två personer som antagligen är viktigare för honom än vad jag någonsin varit, lika viktiga som det var tänkt att jag skulle bli. Eller var det detta som var meningen? Att vi efter 11 år skulle stå här, i den trånga gången och utbyta trasiga blickar?
Han frågade mig om körkortet och om skolan, jag svarade artigt och sedan tog orden liksom slut. Under nästan en minut låg tystnaden som en kvav dimma över oss och ingen fick åt sig luft för att säga något. Sedan öppnade vi båda munnarna samtidigt och sa något om att vi måste gå. Vi skiljdes återigen. Han gick hem till sin fru och sina barn och jag gick hem till mig.
Fem minuter, på sin höjd. Och de har inte släppt mitt sinne en enda gång under dagen.
Det var han som skulle vara ersättaren. Hans hem som skulle bli vårat hem. Han som skulle betala min mat och mina kläder men som en dag fann min mamma livlös i sängen. Det var han som istället för att ta hand om mig fick bli omhändertagen, av oss. Mig och mina morföräldrar.
Det var elva år sedan men idag känns det som igår.

Förlåt om jag inte är helt ärlig ibland
men du vet när demoner skriker och
panikattacken är två centimeter från att krossa huvudet
så kan man inte tänka klart.
Och jag behöver dig, det är allt
Och jag saknar dig så att jag går sönder
Förlåt

Sitter hos älskling,
det är freaking awesome liksom!
Längtar inte hem meeen
imorgon drar vi till Lund, trevligt =)

Klockan är 10 över 3 och jag borde verkligen sova
men det är svårt när tankar hoppar runt i hjärnan
och att jag dessutom haft feber och sovit halva dagen gör ju inte saken bättre.
Naej, skärpning.
Har ju i alla fall pluggat idag, gött

sämst blogginlägg men ajg måste trötta ut mig själv

Säg mig är det jag?

som skapar rutmönster i huden

som bleknar bland dig

och andra

som tittar på mig hånar spottar

kastar skiten

i ansiktet där tårar strömmar

vårfloder över något som inte finns

en illusion som skapats

av någon annan än Gud

Du leker Gud över mig

och hjärtat och känslorna

som svämmar över

som bildar den där vårfloden som rinner

smutsig

rester

avfall

Det är sånt som rinner ur mig

Tomma ord som blivit över, kvarglömda

i en annan tid där jag var jag

Jag vill ha mig tillbaka

fysiskt psykiskt

Och du förstår dig inte på mig längre

och jag förstår mig inte på dig

Jag är ett

Men inte utan ett annat,

Och just nu blir det bara negativ i min hjärna

I'm going to buy a gun and start a war

If you can tell me something worth fighting for

Och jag kommer alltid på för sent
att jag kanske borde skicka ett sms till dig, till er.
Eller kanske ringa
bara för att fråga hur ni har det
säga att jag saknar er
kanske klämma ur mig ett jag älskar dig
ett litet.
Varför har det blivit så jobbigt för mig?
Dom där orden som ger andningssvårigheter
och vibrerande hjärta
som jag egentligen inte klarar av att säga
fast jag är så nära, hela tiden.

Särskilt med Dig
och Du vet det.
Det känns bra i alla fall.

Denna veckan har varit helt fantastiskt,
solsken gör gott för trötta kroppar.
Peppen fullständigt flödar och jag känner
faktiskt att det varit en otroligt givande vecka.
Jag har tagit ett par svåra beslut (ni vet inte)
och jag har kunnat sprida pepp till dem som bett om det,
känns fint att göra något för andra för en gångs skull
istället för att sitta ensam på rummet och skriva depp.

Jag är inte depp, för helvete
livet är bättre än så.

Idag vill jag bara klaga på folk som klagar,
skärp er.
Woah!

Magen knorrar som om jag inte ätit på flera dagar
ändå så varken vill eller orkar jag inte masa mig ner i köket för att hämta något att äta.
Klockan närmar sig läggdags.
Känner att det kommer att bli alldeles för lite sömn i natt
jag återskapar tankar jag glömt
för ett tag var det borta

Jag vill helst gömma mig själv
glömma mig själv

Låt mig få känna tomrummet
mellan oss
där vi ligger nakna mellan lakan
10 dagar
känna hur vi synkroniserar våra andetag
och en stilla suck
jag vill känna yrsel magont kärlek
och hud
Och jag vill hålla händer
där mil blir till meter, (centi, milli)
faller,
in i dig och ditt stora hjärta som rymmer
elefanter som springer runt i cirklar
som gör mig galen
av förväntan
på framtiden, nya liv
nya människor

Ös mig ner i ett hål av
känslor som liknar dina
och håll oss vid liv
där vägar möts och solens strålar
kastar skuggor
över dig och mig
i din famn
i mina armar,
på gatan

Där fåglar bygger bo,
i min hjärna och i mitt hjärta
du bygger bo bon bostäder
i venerna och artärerna
och vi samlar inte längre damm
Vi är som såpbubblepop som återföds
och vi ler

Skåne är nice, kickass till och med.
På söndag är det dock över för den här gången
och jag känner för att kräkas lite.
Hejdå och sånt blir så jävla sensitive för mig, du vet.

Men jag behöver komma hem också,
mina vänner liksom.
För vänner har jag och jag bygger kretsar,
känns dumt att göra det såhär mot slutet,
att binda sig och fästa sig vid människor.
Fast å andra sidan har jag ju 6 månader kvar att överleva
och jag vet ju faktiskt inte vad framtiden bjuder på.

Det enda jag vet är att jag behöver en plats,
där jag känner att jag tillför någon något.
Känna tillhörighet och enighet med andra människor,
på riktigt.

Inte vara den som är med men som inte passar in,
den som egentligen vill ligga hemma på sängen
och fundera på varför jag är så jävla svår och konstig.
För svår och konstig det är jag, fast det inte syns.
Jag slingrar mig och när jag sitter där ensam
då slår tankarna kullerbyttor och mitt inre exploderar.
Men det är sån jag är.
Förutom när alkohol rusar genom venerna..


Please tell me all your stories.
You can show me your scars

Don't be polite, just be real
I want to know how you feel
I want to find out who you are

Scale the walls outside your soul,
where even the bravest hide

Det är såhär det ska kännas, nu vet jag det.

Efter att ha läst mina äldre bloggar så har jag insett att läget faktiskt inte alls varit okej. Jag kommer ihåg ångestfyllda nätter, panikångestduschar, kladd och kludd. Men idag står jag med ryggen rak. Självklart knackar tankarna på men jag känner mig ny, och Biggan gjorde susen idag. Det kan verka som så lite men att någon säger de orden rakt till mig kan inte jämföras med något annat. Det värmer hjärtat och jag ska göra allt jag kan för att behålla den här känslan. För jag har bara saker att vinna och jag har så mycket fint runt mig att leva för, vara stolt över.

Tack

Down in the past

Jag har helt kärat ner mig i en smörja av psykadelisk indierock blandat med lite soul och elektro. Det är helt fantastiskt and it's sending med shivers. Såklart är det MGMT jag talar om, yes, senaste tillskottet på min lastfm-lista. Varför jag inte gett dem chansen tidigare kan jag inte förstå, jag menar "kids" är ju nästintill så nära en öronorgasm jag kan komma för tillfället!

För övrigt blev jag lite smått nostalgisk när jag vandrade hem från bussen idag. Ett välkänt intro tog plats i mina hörlurar och jag drogs tillbaka till högstadiet och högstadietankar, bussresor, fester och allt som hör till, och det känns som att det var igår. Nej, det är fortfarande inte 30 år sedan, men det känns ändå som ett kapitel som är slut, jag har gått vidare och vuxit upp. Men när Gustaf Noréns vassa stämma vrålade ut "Well I don't wanna hang around with you.." kändes det som att jag stod där igen, på den asfalterade skolgården en tidig vårdag, kisandes mot solen. Och det är fortfarande lika förbannat jävla fantastiskt!

Fin helg after all,

Fredag:
Träffade Isabelle, oh vad jag saknat dig kvinna!
Mysparty hemma hos fru Eriksson och sedan liquid
I was the driver så det blev nyktert, trevligt :)

Lördag:
Kaos men det löste sig.
Kom in till stan och plockade upp hotness bruttan i domsjö
drog vidare till Anna där vi drack oss berusade
och nej nu är det ingen salongsberusning jag talar om.
Jag drog en riktig fjortisfylla och det var nice,
ett tag i alla fall.
Fast när kvällen/natten började närma sig sitt slut så mådde jag asbra
Under en filt i annas soffa, fint folk och fina diskussioner.
Tack

I want to be near you,

Du ger mig så mycket nu
mer än jag kan hantera
and I'm shaking

Alla hjärtans dag idag
komersiell och allmänt onödig dag brukar jag säga
jag står fast vid mina ord
men idag gör det ont.
Det gör ont att jag inte ens kan titta på er
ni som betyder
Ni som är min familj
och du som är min kärlek

Sluta vara alldeles för långt borta.

Känslan befinner sig någonstans mellan
Skadeglädje och epic fail.
Jag vill krypa ner i sängen och ligga där
tills någon fin människa hittar mig
och ger mig världens största kram.

<3

Nej jag är inte bitter
jag behöver bar någon som håller om mig när jag är ledsen,

Go kill yourself,

Dagen som började så jävla bra.
Fan

Oh lady where have your head gone?
Up in the blue, I say.
And my thoughts are so high above
I almost can't see them
Are they finally fading away?
Oh dear god, tell me!

Känns lite som att jag tagit tag i mig själv nu
på ett bra sätt alltså.
Inte sådär som jag brukar göra och sedan falla igen
hårdare längre

You know
I got a couple of BIG things going on
in my life atm
Great things, greats success
And I'm feeling happy and high

Det är utbildningar, högskoleprov, lägenhter
blablabla som snurrar i huvudet
inte de ständiga jävliga tankarna som leker.
Jag leker med mig själv på ett icke perverst sätt
och det känns great liksom.
För en gångs skull, kanske för första gången,
känner jag att jag kan något
och jag känner mig ganska bra idag.
Och jag har insett att jag kanske kanske kanske
inte är sämst jämt och jag är inte fulast heller
utan jag är typ ganska normal
and it satisfies me gently, at least.

Men vissa tankar slutar aldrig att närvara
rädslor om att allt ska bli som det blev
som allt en gång varit
som jag en gång varit
de skräms och har sig.
Bu bao Waow.

Nej nu ska jag sluta,
peppa klassdag i snön imorgon
ni vet grilla korv och dricka varm choklad.
Hipp hipp hurray!

Helt random kväll igår, men fan vad bra!
Började soft hos Anna, hippietema,
sedan lockade Mattias ner mig till liquid,
jag menar vem tackar nej till ett par gratisbiljetter?
Lite folk men vad gjorde det, vi dansade som tokar
bokstavligt talat hahaha!
Kvällen avslutades där den började,
gitarrer, allsång, fint folk.
Tack för en jättefin kväll allihopa,
särskilt tack till Mattias, Linnea, Anna, Mats och Peter
<3

Sen vill jag pussa min älskling lite med,
snart! <3

Idag är en till dag då allt känns sådär lagom värdelöst,
hade en helt okej bra dag på skolan,
orkade hänga med på lektionerna och sånt,
träningen gick bra med.
Allt sprack när jag kom hem,
vid matbordet.
Och jag orkar inte rabbla detaljer
för det är bara äckligt.

Kent - Beskyddaren

Jag försökte vara speciell,
Jagad, smal och glansigt blek
Men med fläckar är jag född
Jag hade nästan glömt
Jag ville vara spirituell
En gnistrande personlighet
Men det kräver att man har
Gener och anlag
Och det har inte jag

Och det tar hundratals år
Att dölja felen
Jag är ljusår ifrån
Vanställd och skelögd
Och det svider som klor
Som nya munsår
Ett tredje klass får
När alla lyssnar på dig
Kan du beskydda mig?

Jag ville bara fly från mig själv
Skära bort min otillräcklighet
Men med fläckarna jag gömt
Är redan dömd
Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad äckligt ung
Men arvet väger tungt
Gener och anlag
Allt var ett misstag

Snälla beskydda mig,

Fest igår,
av mitt rum att döma var det kalas
eller rättare sagt; JAG var kalas!
Kläder och grejjor överallt, ehm, ÖVERALLT.
Hade en sjukt trevlig kväll after all
träffade finaste människorna since ever
och mådde allmänt bra.
Sprang barfota till max och kedjerökte.
Drack vin ur min dödskalle-plunta
och dansade som en galning.
Om jag inte minns fel så
blev jag stoppad av polisen under min springtur till max,
dom tyckte att det var dumt att jag sprang mitt i vägen då jag syntes så dåligt,
Hm hm. Kommer Sara eller Sofie ihåg mer?

Kvällen slutade med att jag deckade i min säng,
drömde sjuka drömmar om ehm..
Att jag hade sex med en Hermafrodit.
Det var väldigt konstigt, jättekonstigt.
Kanske borde fråga Biggan vad det betyder?
Eller så vill jag inte veta, haha!

Nu ska jag äta lite, dör snart.
<3

Sjuk idag igen,
vet inte riktigt vad jag ska säga.
Allting bara snurrar och jag blir illamående,
och det är inget psykiskt denna gången.
Eller? (eller?)

Ville verkligen till skolan idag,
efter en timmes sömn vaknade jag
av mobilens frenetiska vibrerande.
DÖ! Var nog min första tanke
och jag viftade lite med handen.
PANG så slog den i golvet meen
inte fan slutade den för det, neej.
Den liksom dansade fram, In under sängen,
så långt den bara kunde.
Jag orkade inte stiga upp
så sakta lutade jag mig ner
över sängkanten, BOOM. Så låg jag där.
Reste mig upp och världen var som en enda stor karusell
Allting snurrade och vinglade,
åksjukan var påtaglig så jag la mig ner igen.
Orkade inte ens bry mig om mobiltelefonen,
som fortfarande vibrerade under sängen,
eller om Jockes röst som vrålade ut toner från 747.

Tio (alldeles för korta) minuter senare
dunsar jag ner för trappen och in i köket.
Vid det här laget vill jag bara lägga mig ner,
ner på golvet och spy hundra liter galla.
Sätter mig vid bordet och ber morfar fixa frukosten.
Pallar inte äta, sitter mest och tittar på den.
Sen går jag och lägger mig igen.
Kul liv Ida,
jag tror att jag behöver sömn,
men hur lätt är det när
nätterna är det finaste jag har,
det finaste vi har.

Nu kan jag inte längre tänka klart,

Jag måste sluta leva såhär,
jag våldtar mitt eget psyke
och det kommer inget gott ur det,
bara onda fula tankar som äter,
gnager sig in till benen,
krossar slår och sparkar
Jag orkar inte,
jag orkar inget.

Jag orkar inte vara social,
orkar inte ta tag i det som ska göras
orkar inte äta, inte sova
(Min kraftreserv den tar snart slut,
liksom min tro på en ingripande Gud)

Förlåt, förlåt att jag är såhär
men jag orkar inget annat nu.

Jag granska till och med mig själv
genom dina rättfärdiga blå
och jag hatar det så

När ska jag sluta förstöra mig själv?
När ska jag sluta rasera alla väggar jag bygger upp,
alla hål jag täcker igen?
När ska jag börja leva, och njuta?
Mer än när jag är med dig.

Jag behöver andas ny luft
behöver nya lungor
Mina lungor är fyllda med blod
och i venerna flyter det damm,
tillbaka
Damm i hjärtat. NEJ!
Jag känner mig bara yr
Och det är inte du och det är inte jag
Det är känslorna som spelar spratt
som ger magont och huvudvärk.
Men det är inte vi,
vi är det finaste som finns

Tungt som fan att säga hejdå,
men nu är det gjort.
Känner inte peppen på att åka tåg i 15 timmar,
fan.

<3

Sitter hos min farmor och skriver nu,
ska snart åka vidare till mina kusiner,
släktmiddag, typ :)

Jag är så jävla känslig, hela tiden.
Kanske har det med förkylningen att göra,
kanske för att jag bytt minljö lite hipp som happ nu
eller så kan det vara för att jag sa hejdå igår, till älskling.
Fast det kan också vara för att morgondagen väntar.
Jag vill nog mest bara krypa ihop i fosterställning och försvinna,
jag vill inte ta farväl, inte igen.
Pappa och syster denna gången.
Och jag vill inte sätta mig på tåg hem, 15 timmar.
Jag tänker alldeles för mycket,
Och Älskling, jag behöver dig!

Och mamma, grattis på födelsedagen
du finns i mina tankar <3




I'm helpless without you
Helpless without your warming smile