Jag hör det, små droppar, tip tip,
Utanför fönstret smälter snön sakta bort.
I mig smälter allt bort, ihop och bort igen,
alla känslor rörs ihop och bildar olika symboler,
ungefär som pepparkakorna vi bakade idag.

Helgen har inte varit helt ångestfri,
det är mycket som ligger på mina axlar för tillfället,
mycket jag inte orkar ta tag i och jag blir bara less.
Less på mig själv och på detta jävla mönstret,
sixk-sack-fack-black-blablabla, upp och ner hela tiden.

Jag kan inte ens vara glad över vad som komma skall,
för när allt är över, då står jag där igen,
som en ensam jävla schackpjäs,
på ruta ett.
Jag kommer alltid, förr eller senare, tillbaka dit.
runt runt in ut runt upp och ner igen,
jag hittar aldrig ut, ut från mig själv och mina känslor.
Jag trasslar ihop dem till ett stort nystan
och nånstans tappar jag bort änden på tråden,
mission impossible.
Born to lose..

Jag saknar den jag var,

Visst är det lustigt,
lustigt att tanken ens kan slå en.
Inte bokstavligt slå, mer bara peta på en,
blåsa en i örat och viska "här är jag, du känner mig".
Ja, jag känner dig vid det här laget,
alldeles för väl till och med.
När tänker du lämna mig?
När tänker du släppa min hand och låta mig vandra fritt?
Låta mig leva mitt liv som jag vill ha det.

Men hur vill jag ha det?
Just nu vill jag ha det precis som för 2 år sedan
känslan av hatkärlek
Jag längtar efter att den ska bosätta sig i min hjärna,
och jag vill att den ska fylla varenda sekund av min tankeverksamhet.
För någonstans mitt i allt virrvarr bodde jag, ida.
Och när jag släppte allt ont släppte jag mig själv.

Just idag känner jag mig febersvag och jag faller som ett asplöv,
men jag låter mig inte lockas allt för långt,
jag vet mina gränser vi det här laget.
Jag är inte längre en omedveten, okunnig perfektionist.
Jag är inget av det där.
Jag är bara ida

Var tog diciplinen vägen?

Det är inte helt fel att dricka varm choklad,
äta bullar och kex, snacka skit och tända ljus.
Tack för en trevlig kväll! =)

(Jag är hungrig, tror att jag har ett husdjur i min mage,
en binnikemask!)

The Perishers nya gives me a heartache,
varenda ton, vartenda ackord och vartenda ord
är precis som skrivet till mig.
Och det är så vackert att jag inte vet vad jag ska ta mig till

<3

It feels just like you said it would,

Jag drömde i natt, konstiga drömmar.
Drömmar som etsar sig fast
och skapar ett stort ångestmoln
som fyller rummet som en tjock dimma.

Och jag drömde om Dig och om mig,
jag drömde om eldar som brann
och om alldeles för många glas vin.
Om sommarnätter och om regnfyllda moln,
blöta kyssar och barfotafötter mot våt asfalt.

Och när jag vaknar,
det är då allt bleknar
och endast fragmet stannar kvar.
I min hjärna.
För att plåga mig
minut efter minut,
timme efter timme,
dag efter dag,
år efter år.



Break it down for me
what is this thing?
growing inside of me
through my bones
I feel it here at night,
doubling in size,
and years to come from now
I'll wonder if it's gone

Det är inte saknaden som är det svåra,
Det är heller inte att ta farväl.
Utan känslan av att bara stå och stampa på repeat
och att veta att det faktiskt inte blir bättre än på ett bra tag.
Att veta att det kan kännas likadant i ett år till,
att inte få ha dig som jag vill,
det är DET som gör ont.

Och dimman utanför fönstret tränger sig på,
som ett tryck över bröstet, och kryper in i mig.
Och jag fylls med den kalla känslan, och
hösten som seglar förbi utanför fönstret blir till vinter.
Graderna sjunker

Jag saknar dig,
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket