.

Jag hör det, små droppar, tip tip,
Utanför fönstret smälter snön sakta bort.
I mig smälter allt bort, ihop och bort igen,
alla känslor rörs ihop och bildar olika symboler,
ungefär som pepparkakorna vi bakade idag.

Helgen har inte varit helt ångestfri,
det är mycket som ligger på mina axlar för tillfället,
mycket jag inte orkar ta tag i och jag blir bara less.
Less på mig själv och på detta jävla mönstret,
sixk-sack-fack-black-blablabla, upp och ner hela tiden.

Jag kan inte ens vara glad över vad som komma skall,
för när allt är över, då står jag där igen,
som en ensam jävla schackpjäs,
på ruta ett.
Jag kommer alltid, förr eller senare, tillbaka dit.
runt runt in ut runt upp och ner igen,
jag hittar aldrig ut, ut från mig själv och mina känslor.
Jag trasslar ihop dem till ett stort nystan
och nånstans tappar jag bort änden på tråden,
mission impossible.
Born to lose..