.

Du älskar att dansa runt på mina ömma tår,
du vet precis var mina svagheter sitter
och du gör allt i din makt för att komma åt dem.
Du hånar mig och kastar skiten i ansiktet på mig
sedan kastar du in handduken, ber mig torka upp den.
Skiten.

Skiten som sipprar ur din mun och tränger in, ut, in i mig.
Jag vet att jag är svag, att jag faller av minsta fläkt,
men jag jobbar på det. Jag kan inte göra mer.
Kan inte göra mer än att ignorera dig, dina fula ord
DIG
Jag kan inte göra annat än att bygga upp mig själv,
men det är svårt när du och jag hela tiden raserar murarna.
Men de växer, dock antar jag att det är på fel sätt.
Istället för att bli sådär härligt öppen och sprudlande,
så kapslar jag liksom in mig i mig själv.
Jag kan inte längre prata, berätta. Det går inte
och jag känner inte igen den känslan,
vet inte hur jag ska hantera den.
Jag hanterar den med musik.
Idag får det vara "coldplay - talk"
lyriken tilltalar mer än annat idag.

Och nej, det är inte så dåligt som det kanske verkar,
frankly så är det helt okej.
Jag blir bara så leds när jag hela tiden försöker,
utan att få något alls tillbaka.
Jag vill inte tappa hoppet om dig, men det sinar.
Förlåt.