.

Jag såg honom skymta förbi och jag kände hur hjärtat flämtade till. Snabbt vände jag mig om och hoppades att han missat mig, det hade han.
Jag fortsatte min vandring runt i butiken och helt plötsligt stod han där, mitt framför mig.
Hans stora muskulösa kropp täckte hela den smala gången så att springa därifrån var inget alternativ. Det tog mig ett tag innan jag tittade upp och när jag väl gjorde det möttes jag av ett par små, kisande, blågröna ögon. De utstrålade en känsla jag inte känner igen, kanske sorg, kanske ångest eller kanske tillochmed skuld. Det var längesedan vi sågs, längesedan han försvann ur mitt liv. Han som under tre år varit en stor del av det. Jag kan inte påstå att han lämnade mig, men han försvann ur min verklighet. Nu stod han här igen, 11 år senare och log lite försiktigt. Det syntes på honom att han inte visste vad han skulle säga till mig och ett tag trodde jag nästan att det var han som skulle springa därifrån. Osäkerheten skickade stötar in i mig och jag började skaka. Till slut öppnar han munnen och säger hej. Inte fören i detta ögonblicket ser jag att han har sällskap av två andra. Två personer som antagligen är viktigare för honom än vad jag någonsin varit, lika viktiga som det var tänkt att jag skulle bli. Eller var det detta som var meningen? Att vi efter 11 år skulle stå här, i den trånga gången och utbyta trasiga blickar?
Han frågade mig om körkortet och om skolan, jag svarade artigt och sedan tog orden liksom slut. Under nästan en minut låg tystnaden som en kvav dimma över oss och ingen fick åt sig luft för att säga något. Sedan öppnade vi båda munnarna samtidigt och sa något om att vi måste gå. Vi skiljdes återigen. Han gick hem till sin fru och sina barn och jag gick hem till mig.
Fem minuter, på sin höjd. Och de har inte släppt mitt sinne en enda gång under dagen.
Det var han som skulle vara ersättaren. Hans hem som skulle bli vårat hem. Han som skulle betala min mat och mina kläder men som en dag fann min mamma livlös i sängen. Det var han som istället för att ta hand om mig fick bli omhändertagen, av oss. Mig och mina morföräldrar.
Det var elva år sedan men idag känns det som igår.