Visst är det lustigt,
lustigt att tanken ens kan slå en.
Inte bokstavligt slå, mer bara peta på en,
blåsa en i örat och viska "här är jag, du känner mig".
Ja, jag känner dig vid det här laget,
alldeles för väl till och med.
När tänker du lämna mig?
När tänker du släppa min hand och låta mig vandra fritt?
Låta mig leva mitt liv som jag vill ha det.
Men hur vill jag ha det?
Just nu vill jag ha det precis som för 2 år sedan
känslan av hatkärlek
Jag längtar efter att den ska bosätta sig i min hjärna,
och jag vill att den ska fylla varenda sekund av min tankeverksamhet.
För någonstans mitt i allt virrvarr bodde jag, ida.
Och när jag släppte allt ont släppte jag mig själv.
Just idag känner jag mig febersvag och jag faller som ett asplöv,
men jag låter mig inte lockas allt för långt,
jag vet mina gränser vi det här laget.
Jag är inte längre en omedveten, okunnig perfektionist.
Jag är inget av det där.
Jag är bara ida
Var tog diciplinen vägen?
1 kommentar:
Du behöver inte diciplinen.
För den Ida du är då, är inte den riktiga Ida.
Man saknar det man var , för att man inte vågar lita på att det man är nu, är den man egentligen är.
Det är bara illusioner.
Att bara vara Ida räcker.
För det är dej själv du är då.
Att vara Ida från förr, är rädsla för att vara Ida nu.
Skicka en kommentar