One missed call,

+3933877...
Ett för mig okänt nummer, men så självklart.
Landskoden sa allt, 0039, jag vet att det är du.
Och ja, jag låg vaken halva natten och funderade på vad du ville.
23.04, varför så sent?
Och varför ringde du ens mig?
Du ringer aldrig nu för tiden,
Kanske tagit fel.
Trodde att min 18års-dag var den 25 juli,
istället för den verkliga 23 augusti?


Honestly, jag vet inte om jag orkar prata med dig för tillfället,
slå på den där tillgjorda tonen och låta som att allt är tiptop.
Låta sorgsen på rösten när jag säger att det är synd,
synd att ni inte har några pengar så vi inte ses i år.. heller.
För jag orkar inte åka ner,
men hur berättar man det på ett vettigt sätt?

Hur berättar man att man inte orkar,
för varje gång finns hon där, synar och dömer.
Kryper in under bara skinnet och får en att kracklera,
innifrån och ut.
Tills man känner sig som en överflödig hög med skräp.
Då trampar hon på en, rubbar skiten i ansiktet
och hon skrattar.

Och jag vet att du vet,
jag vet att du vet att jag vet att du vet.
Men du gör ingenting.


Jag har förlorat all respekt,
ledsen att säga det.
För dig är jag bara en vandrande tusenlapp,
någon du har möjlighet att tjäna pengar på.
Hon vill att jag ska vara en vandrande skyltdocka.
Du säger att det inte går, att mina gener inte vill.
Jag hatar er. Hatar era konversationer.
Hatar att aldrig få vara en med er,
att bli omtalad som tredje person, när vi sitter i samma bord.
Hatar hur ni får mig att hata mig själv,
att jag aldrig passar in i erat jävla liv.
Sluta bry dig helt,
eller bry dig lite mer.
För många ett enkelt val men du fattar inte vinken.


Du har erkänt själv, du vet vad du gör.
"Ida, du har i stort sett förlorat båda dina föräldrar".
Ja, en dog
Ja, en stack

Och jag är less på att vara ett andrahandsval,
och jag är less på att allt är fult.
Och jag hatar att jag spiller tusen och åter tusen tårar på dig,

Och nej, jag letar inte efter medlidande,
jag vill bara få ett slut, end of story.
Jag är less på att bry mig om någon
som skiter fullständigt i mig,
för det är precis vad du gör, eller?
Tänker du på mig?
Saknar du mig?
Ångrar du dig?
Älskar du mig?..

Det sliter i mig,
Det gör ont att sakna dig,
att undra hur du mår,
hur du har det.
När hjärnan säger att jag måste stå upp för mig själv,
att en gång för alla sluta ta skiten.
Men jag är för svag.

En sak vill jag ha sagt,
en sak till min syster.
Jag kommer alltid att finnas för dig.
Det finns inget jag önskar så mycket som att jag kunde rädda dig,
finnas där för dig,
krama dig och trösta dig.
Jag saknar dig och
Jag älskar dig, <3