It's your right to laugh at me,

Sitter här, tömd på allt som kan kallas luft,
hemaglobinet i min kropp strekjar
och jag är fylld av en känsla jag inte känner.

En låt spelades på radion tidigare idag,
en gammal radio-dänga tycker många,
så även jag.
Men den är något så mycket mer.

Jag kommer ihåg den där kvällen,
kvällen då allt kändes värdelöst,
jag var sämst i världen och allt tycktes gå emot,
du fanns där, och det betydde så jävla mycket.
Du skickade mig en låt
och skrev att jag skulle lyssna på texten,
att det var allt du kunde säga mig för tillfället.

Jag lyssnade precis på låten igen,
inte på samma sätt som vid frukostbordet imorse,
jag verkligen lyssnade.
Och nu förstod jag innebörden av den.
Visst att jag är en jävla vekling som lipar floder
för minsta lilla, men det här känns, på riktigt.
Tack.
Tack för att det ibland känns som att
du räddar livet på mig,

Let go of my hand
and it will slip out in the sand,
if you don't give me the chance
to break down the walls of attitude,
I ask nothing of you

Du vet vem du är
och jag önskar jag kunde ge dig något lika stort