ändå kan jag inte förmå mig att stänga fönstret,
sluta titta, sluta andas.
Andas morgondimman och fukten från daggen.
Tyst.
Inte ens fåglarna verkar vara vakna,
och jag njuter av att för en gångs skull inte höra.
Sinnena öppnas och jag känner mig fri,
och jag längtar.
Längtar efter att få gå ner över åkrarna,
ner till den lilla sjön och doppa fötterna i vattnet.
Längtar efter att sitta på bryggan i morgontimmarna
och bara andas. Bara leva.
Kanske ro en bit ut över vattnet
och beskåda världen därifrån.
Ta mig dit,
ta mig till friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar