Att rannsaka sig själv,

Jag vet inte om jag bara letar anledningar att tycka synd om mig själv,
eller om jag verkligen har/har haft problem for real.
För alltid är det något som är fel, precis som att jag själv skapar mina prolem,
som att det i själva verket är jag själv som är problemet.
Men vad är då lösningen? att ändra hela min personlighet och livsuppfattning?
Eller kanske att acceptera mig själv och anpassa mig därefter?

Jag orkar inte nu, jag är för invecklad för mig själv
och jag står inte ens stå på min egen sida,
kan inte ens erkänna mina svagheter för mig själv,
och än mindre lära mig att acceptera dom.
Hur ska jag någonsin klara av att leva i en relation med människor?
ni vet en riktig relation där man är 100% sig själv.

Kanske har jag inga större fel och brister, förutom självförtroendet.
Det krashar hela min ideologi.
Ni vet den om att "Alla duger som man är, med eller utan brister, för brister har vi alla".
Varför måste jag då vara så jävla perfekt och bra?
Varför suger jag åt mig som en svamp av all kritik
och låter alla komplimanger bara rinna av?
Varför är jag så jävla beroende av att få bekräftat att jag är bra,
att jag duger som jag är och att jag inte behöver ändra mig?
Varför kan jag aldrig sluta jämföra mig med andra?
snyggare, smalare, duktigare på att sjunga, bättre betyg, mer diciplin.

Man är sin egen värsta kritiker,
och ja det stämmer.

"Jag granskar till och med mig själv genom dina ögon och jag hatar det så... "